Fy sjuttsingen vad jag har det mysigt just nu i denna stund, lite lätt bakfull, nerbäddad i sängen med datorn brevid, bluegrass i lurarna och svängd som fan. Snart kommer Sam hit med bakismat och en arm att ligga på, mys. Följ mitt exempel, Gud visste vad gjorde när han skapade såna här dagar..
Jag övar.. Övar på att bli snäll.. Jag är som bekant ganska arg av mig eller jag är glad.. men blir vääääldigt fort arg. Särskilt på ”pojkvänner” och sånt krafs.. jag är en fruktansvärt bråkig flickvän. Eller vad säger du älskling?, jag är lite knepig att ha en relation med, jag vet! Men det ska bli ändring på det, och jag tror att jag omedvetet börjat öva på Sam. Han är väldigt dominant i sättet, han vill bestämma, precis som jag! Och det går inte. Så nu försöker jag göra det miljontals människor gjort före mig, anpassa sig! Örk int! Jag gör ALLT! Jag hämtar grejer åt honom hela tiden, jag lagar hans mat, jag bråkar inte om småsaker, jag passar mig för att låta trött, grinig eller kommenderande. Det är inte lätt ska jag säga, men jag får tillbaka mer på det. Det kostar, men det lönar sig liksom. Ska livet vara så här? Är det meningen att man ska anpassa sig så mycket? Det låter ju inte riktigt klokt!
Jag vill ha någon jag kan vara mig själv med, som förstår att jag lätt blir arg, men vet att det bara håller i sig i två sekunder och att man bara ska vara snäll och låta mig vara arg de sekunderna för i gengälld är väldens mest kärleksfulla och omtänksamma flickvän! Haha I wish men joo jag är faktiskt det.. Vill ha en kille som samtidigt är min bästa vän, någon man kan prata om allt med, utan att förmildra eller försköna något. Skulle jag ha en sån så skulle jag vara den bästa flickvännen i hela världen..
Jag tänker iaf öva ett tag till och se hur länge jag orkar.. Han är jättesnäll, omtänksam, snygg och spännande och till råga på allt så är han jättekär i mig. Och det är ju alltid trevligt, frågan är bara om det räcker? Jag känner att vi saknar några bitar, några riktigt viktiga bitar.. Jag MÅSTE få prata om viktiga saker. Politik, musik, böcker och film t ex.. Det här är en av de jobbigaste med ett mångkulturellt förhållande haha inte mångkulturellt, vi är bara två. Men vi är från två olika kulturer och även om vi delar religion så är våra tolkningar FRUKTANSVÄRT olika och jag vet ärligt inte om jag pallar.. Vill så gärna för jag tycker verkligen om honom, alltså verkligen. Kär blir jag heller aldrig men jag kanske, kanske skulle kunna bli. Men törs jag det? Är det här helt vansinnigt eller??
Fan det är nu jag skulle vilja prata med Anna, men hon har så jävla mycket hela tiden. Fast efter nästa fredag får hon förstås lite mer tid, då blir hon äntligen klar sjuksköterska! Och det är tur att Ludde också läst högre, annars brukar det vara ungefär här som förhållandet spricker. Men inte det här inte, dom är så gott som huggna i sten. Är så avundsjuk på vad de har, de är så fina och snälla mot varandra jämt och de är verkligen varandras bästa vänner och de har alltid kul ihop. Och de har ju nästan identisk uppväxt så de förstår varandra fullt ut..
Det kan jag aldrig få med Sam, vi har verkligen så olika sätt att se på saker, vi har svårt att ens acceptera varandras kulturer! Och jag blir så trött, han säger att det inte spelar någon roll och att jag gör saker mer komplicerade än vad de är och att det räcker med att vi älskar varandra, då måste jag påminna honom att jag inte så mycket som nämnt the L word än! Känner mig lite stressad.
Jag älskar att vi har diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare I lägenheten, speciellt diskmaskinen, en bosch I borstad stål som är riktigt bra, men jag har kommit på varför vinglasen blir så mycket bättre i maskinen än när de handdiskas, det är torkningen, att de får stå och torka utan att någon rört på dem eller torkat den med handduk. Snedspår, men det blir lätt så. Föresten så så ska man inte fördiska, maskinen behöver smutsen för att fungera ordentligt. Diskmaskinen är i af en jääävligt bra uppfinning. Jag hatar verkligen att diska, det är den absolut tråkigaste hushållssysslan, am I right?
Något jag lätt skulle våga mig på just nu är en riktig Che Guevara-typ! Det vore niiice som omväxling, och jag har ändå accepterat att det kommer bli något spansktalande. Det har en vana att bli just det.. Comandante.. mmm låter ju inte kattskit precis.. Jag vet inte hur ni känner men jag är INTE färdig riktigt än.. Oooh my god!
